404 – Totally Lost

Dags för en liten summering så här två dagar efter att jag har sagt upp mig. Det känns som om jag har lättare att se på jobbet objektivt i och med att man står lite brevid.

Jag har pratat med både min chef och med personalkontoret och sagt till dem att jag har sagt upp mig. Jag har dessutom lämnat det hela på papper, precis som man ska göra. Så jag antar då alltså att min chef berättar det för de som bör ha reda på det, alltså chefens chefer samt säljare och så vidare.

På vägen ut till konferensen igår berättade jag nyheten för en annan kollega som jag jobbat med på olika företag tidigare. Det första han sa när jag berättade det hela var: “Vad kul”. Det är väldigt trevligt att se människor som blir glada för andras skull och inte direkt funderar över hur det påverkar dem själva.

Senare träffade jag en av säljarna och chefens svenska chef (han är väl min chef med, men vad vet jag). De här människorna har jag ingen direkt relation till alls. I och med det orkade jag inte ens berätta att jag sagt upp mig. Det roade mig lite att se om de fått reda på det eller hur lång tid det skulle ta för min chef att berätta det hela. Sjävlklart hade de inte fått reda på något alls.

När jag pratade med min chef om det idag sa han att han inte berättat något eftersom han inte fått se mitt papper där jag sa upp mig eller hört något från personalavdelningen. Det är en rätt konstig ursäkt enligt mig, men det är inte mitt problem.

Nu på eftermiddagen hade vi ett telefonmöte där alla i vår grupp skulle vara med (norden och BeNeLux). Hela gruppen är någonstans runt 20-30 personer. På det här mötet var vi 4. Hur uselt är inte det.

Chefen för hela gruppen * (alltså över norden och BeNeLux) ringde upp mig efter mötet för att prata om att jag har sagt upp mig. Han ville se ifall de kan göra något för att få mig att ändra mig. Han sa att han hade hört att jag hade en flickvän i Finland, skulle det då räcka med att omlokalisera mig dit? Vi kommer troligtvis få ett antal nya kunder där, så det skulle i alla fall passa företaget bra.

Han vet även att jag tycker om att resa, jag kanske ville omlokalisera mig till något annat land. Han drog ett exempel med någon kvinna som sa upp sig, men som istället tog ett jobb i Australien. Han hade även förslag på att jag eventuellt skulle kunna ändra inriktning på mitt jobb om jag vill det.

På det hela taget känns det som om de är lite uppstressade att jag har sagt upp mig och inte går till något annat företag. Om jag hade gjort det så hade de kunnat försöka att matcha det erbjudandet som jag i så fall hade accepterat. Nu kan de inte det göra det och det känns som om de inte vet hur de ska hantera situationen.

* Har jag sagt att jag har många chefer?

.

Varför blir så många så onyktra bara för att det är en företagsfest. Och varför verkar det som om många försöker få sig något, trots att de har en partner och trots att det kommer bli pinsamt när de väl ska återgå till jobbet. Människan är ett konstigt djur.

Nej, nu är det jag och kudden som ska göra sällskap.

.

Det känns skönt att äntligen ha tagit steget och gjort det. Dessutom så får man ett härligt (o)moraliskt stöd från vänner och bloggare.

Ska nu iväg på konferens med jobbet, vi ska åka båt till sandham eller vart det nu var. Tittade ut på vädret i morse och tänkte att det här går inte. Tänkte sen vidare lite, jobba eller åka båt i regn…

Så nu ska jag vara som Nansen, Shackleton och grabbarna och ge mig ut. Inget internet förens i morgon alltså.

Vi hörs.

.

Efter en hel del års tänkande har jag nu alltså äntligen gjort slag i sak och sagt upp mig. Jag har varit uttråkad under väldigt många år nu och lösningen fram tills nu har varit att byta arbetsgivare var och var annat år. Det har fungerat ett tag och jag har lyckats ta mig utomlands men det har inte räckt.

IT-branschen i sig är rent allmänt inte en direkt säker bransch, men den nischen jag har hamnat i känns för mig som ett säkert kort. Jag har haft jobb och känt mig säker på att inte förlora det, och det även efter att IT bubblan sprack. Så det är alltså en säker “karriär” som jag lämnar. Problemet är bara att jag har tröttnat på att sitta som programmerare och det mest logiska steget härifrån är att bli projektledare.

Nu är det dock så att dessa två jobb inte har någoting med varandra att göra. Ändå är det den “karriär” som de flesta konsult-programmerare gör. Kan någon förklara varför? Man sätter inte en projektledare till att koda, men ofta andra hållet. Ren idioti om man frågar mig.

Jag har ofta känt att jag inte har varit en ren tekniker även om jag är rätt teknisk och tycker om datorer. Bara för att ta ett exempel så kan jag, och till och med tycker om att, prata med slutanvändare. Vissa av mina tidigare kollegor mer eller mindre gömde sig för dem. De tyckte de hade dumma frågor, alltså de förstår inte allt om hur datorer fungerar. Pratar de med dem så gör de gärna det med IT fikonspråk. Hallå, de är inte anställda som hackers och de har inte heller intresset.

Agda 50+ som håller på med att registrera räkningar kan oftast inte så mycket om datorer, man får alltså prata med henne på hennes nivå. Gärna utan att se ner på henne. Mitt synsätt på det hela är att dels är det en trevligt avbrott i kodningen och dels får jag lika mycket betalt om jag pratar med slutanvändare som när jag kodar. Kan jag dessutom komma undan med onödig kod eller komma med små enkla lösningar genom att förstå vad användarna ska använda systemet till så är jag extremt glad. Jag är en lat programmerare på det sättet.

I dessa sammanhang har jag alltså tyckt mig vara en humanist, eller i alla fall att jag inte helt har passat in. Nu när jag då säger upp mig blev det ännu mer tydligt. Är det verkligen socialt oacceptabelt att säga upp sig utan att ha ett nytt jobb eller för att starta eget? Både min chef och min ex-/soon-to-be-kollega verkar vara helt oförstående inför det faktum att jag säger upp mig utan att ha ett jobb och av någon anledning framför allt att jag inte tar tjänstledigt.

Jag ser ingen vinst i att ta tjänstledigt. Dels så kommer det att hålla mig tillbaks och dels så känner jag mig rätt säkert på att om jag mot all förmodan skulle vilja tillbaks till denna bransch så får jag ett jobb direkt. Antingen skulle jag få det i Sverige eller utomlands, bolaget jag jobbar för finns över hela världen och det finns även partners till företaget eller kunder där jag skulle kunna jobba.

Kan det vara så att det här är provoserande eftersom många tänker på att göra det, men inte alla har ekonomin eller möjlighet att göra det?

Men, nu har jag i alla fall sagt upp mig och den 25e augusti är min sista arbetsdag på detta jobb. Det kommer nu bli ett lite lugnare tempo med mindre stress. För att bevisa detta skriver jag det här liggande i min hängmatta. Undrans om man ska släpa ut TVn hit…

.

Så, idag har jag äntligen fått tummen ur och sagt upp mig! Men, nu ska jag straxt ta mig ifrån kontoret, så mer än så skriver jag inte just nu.

Men, det är otroligt skönt att äntligen fått det gjort. Stoppa vuxenarbetet!!

.

Bloggare är ett udda släkte, självklart är undertecknad undantaget som bekräftar regeln… Oavsett vad så var det trevligt i alla fall.

.

Man lär sig något nytt varje dag…

.

Exet: “Jag borde ha en stickning här nu. Men det har jag inte, så jag tar mig en snus.”

.

Jag har fått ett par ingooglingar som sticker ut lite grann i min statistik.

.

Man kanske borde köpa en sumo-brottare? Alltså ingen riktigt, det vore nog lite opraktiskt. Nej, jag pratar om en sådan här:

Den är nog gulligare och smidigare än en riktig…

.