404 – Totally Lost

Det verkar som om många som skriver bloggar har en känsla av ensamhet. Inte för att jag tror att det är något specifikt för bloggare utan är nog snarare som många människor känner sig. Jag undrar om det har blivit mer eller mindre sådant på senare år? Finns det kulturella skillnader mellan kristna, judiska, muslimska, buddisktiska och andra religioner/grupperingar?

Oavsett vad, så känner även jag mig ensam. Jag har släkt och vänner som ser mig och som jag kan lita på, det är inte det stora problemet. Det jag saknar är min andra hälft. (Kan det bara vara en annan person, eller flera?) I och för sig kan man fråga sig om det finns en sådan person, eller om det är en social konstruktion. Men, oavsett vad så vore det skönt att träffa en sådan här person.

Det jag tror man ska akta sig för är dock att tro att allt kommer att lösa sig bara man träffar denna person. Jag tycker nog att man ska leva sitt liv som man vill och om man sedan träffar någon så är det grädde på moset, det ska inte vara den grund man behöver för att kunna leva.

.

Högsta domstolen har friat Åke Green. Jag funderar på om man skulle starta sin egen religion och börja med hatpropaganda mot Åke och de kristna som anser det rätt att jämföra homosexualiteten med en cancersvults. Eller, nej, det kanske vore lite elakt. Men jag hoppas att fler människor inser det absurda i det hela.

Oavsett om man tror på den kristna guden eller inte så kan man i alla fall inse att den guden (han/hon/det/den) i alla fall genom sonen predikade en kärlek till alla människorna. Men Åke och hans gelikar verkar nog tycka att de har rätt att ändra om den kärleken till att bara innefatta de som de tycker är värda att tycka om.

På vilket sätt påverkar en annan persons sexualitet Åke? För att vara lite elak, varför för jag alltid för mig att människor som är rädda för homosexuella inte vågar erkänna en egen dragning till det egna könet?

Nu vet jag att vissa av dem säger “älska syndaren, hata synden”. Men det hjälper inte eftersom en människas sexualitet är så starkt knuten till den personen. Jag tror (vet inte 100% säkert dock) inte att det går att “bota” någon människa från varken homo-, bi- eller hetrosexualitet. Alltså följer att om du säger att du hatar homosexualitet så säger du även att du hatar den personen. Är det då lätt för den personen att se din hårfina skillnad?

Eller är det bara jag som är känslig…

Tillägg:
Men å andra sidan är det väl bra att Åke inte blev martyr, det skulle nog bara bli ännu värre. Men det är ändå konstigt att det verkar som om HD tycker att han gjort fel och borde bli dömd, men att de förutsätter att europadomstolen skulle gå emot dem. Det känns lite märkligt, men jag är ingen jurist så vad vet jag.

.

I lördags förberedde jag mig inför första advent. Huslig som få och traditionsenlig som färre, gick jag ner till affären och köpte ekologiska pepparkakor. Därefter grävde jag lite i en låda med julrelaterade prylar och hittade el-ljusstaken och pluggade in den i väggen.

Instant Christmas!

Jag borde kanske fixa lite till julstämning. Jag har i alla fall lite fler saker att pynta med, julstjärnor (inte blommorna, hur skulle de må efter ett år i en låda?), julstrumpa och en eller ett par jultomtar. Fast jag borde nog skaffa en adventsljusstake. Det gäller bara att hitta en snygg, de flesta är så fula.

Nåja, jag fixar julstämningen nästa gång jag kommer hem igen. Eller efter jul kanske?

.

Jag läser en bok om Dalai lama för tillfället. Jag blir klart inspirerad av honom som person och önskar att det fanns fler människor som honom. Därmed inte sagt att alla ska vara buddister, det jag inspireras av honom är hans öppenhet för andra människor och andras synsätt.

De flesta människor är relativt lika, vi är människor och vi vill må bra. Vi vill känna att vi har vänner som bryr sig om en, kanske någon som är mer än en vän. Att bli sedd för den man verkligen är och inte bara som bilden som vi själva och andra skapar av oss.

Jag har de senaste dagarna diskuterat med ett par olika personer om vänlighet och respekt. Hur ens egna handlingar påverkar ens eget välbefinnande och tvärt om, hur välbefinnandet påverkar handlingarna. När jag mår bra så brukar jag vara ännu vänligare mot dem jag möter.

Men på samma sätt kan jag känna sig lugnare i sinnet om jag är vänlig mot någon annan. Självklart blir man inte Dalai lama genom en liten handling. Man har inte räddat hela världen eller ens den personen som man utför den vänliga handlingen mot, men man har i alla fall gjort en liten, liten handling som gör världen lite bättre.

Jag tror att det vore bra om fler människor kunde lära sig att se andra människor och inse att de flesta har precis samma känslor och samma längtan som man själv har. Det är nog lättare att vara vänlig mot någon som är “en själv”.

Ett par andra exempel på personligheter (eller i alla fall minst mytbilder av deras personligheter) som jag tror är bra för vänligheten och därmed för världen är Tage Danielsson, Ernst Kirchsteiger och Moder Teresa. (Hm, varför kommer jag inte på fler kvinnliga förebilder? Är det mig som det är fel på? Eller är det “omvärlden” som gör att jag inte fler kvinnor blir synliggjorda?)

.

Jo, då sitter man här igen. Framför datorn och försöker upprätthålla sitt sociala nätverk via det världsomfattande datornätverket Internet. Det går relativt bra, men man borde kanske träffa folket lite mer ofta i verkliga livet.

Men jag jobbar på det, jag träffar lite folk i olika delar av europa. Tänk vad internationell man kan vara… =)

Dessutom kommer jag att ta mig tillbaks hem och vara lite social i helgen, kanske blir det en dejt no.2 med en trevlig person från SprayDate. Det är alltid trevligt med människor som har en bred allmänbildning, då behöver man oftast inte begränsa diskussionen. Men av någon anledning verkar det finnas allt för få personer som är det. Jag letar vidare och blir glad över de man hittar.

.

Jaha, så sitter man då här, med en egen blogg utan något seriöst syfte. Det kommer nog bara bli lite lösa kommentarer om livet, universum och allting. Ett sätt att tvinga mig själv att formulera vissa tankar.

Just nu sitter jag i ett hotellrum någonstans utanför en större stad i Europa. Ibland känns det som om jag knappt vet vart jag är eller vart jag är på väg. Då menar jag rent fysiskt, alltså vilket flyg ska jag ta och vart kommer det landa. Varför jobbar man egentligen? Självklart vet jag varför, det är för att få pengar så man kan göra det man vill, men varför kan man inte nöja sig med lite mindre?

Ibland funderar jag på att bryta upp helt. Ta ett volontärjobb i någon annan världsdel. Det vore skönt att göra något som faktiskt gör en skillnad. Vi är väldigt många som jobbar med saker som egentligen inte har något riktig mening. Vem kommer bry sig om resultatet av mitt jobb om hundra år, eller ens om tio år, fem? Jag kan nog rätt säkert säga att det inte kommer vara många. Och jag är inte ensam om att ha ett sådant jobb.

Nu kanske det verkar som om jag är pessimistisk, men det är jag inte, jag är faktiskt en optimist. Det mesta brukar lösa sig och det är egentligen inte synd om mig. Jag har i alla fall hittills gjort ett passivt val att fortsätta med mitt jobb och mitt liv. Det går faktiskt att ta ett aktivt val och göra något annat.

Och det kommer jag att göra, inom ett år kommer jag ha tagit ett stort steg åt sidan. Vart jag sen hamnar vet jag inte. Men det är inte intressant vart jag hamnar. Målet är inget, resan är allt.

.